I många bloggar ser det ut som om det i avlånga landet finns problem.
Med förskräckligkassan och arbetsförnedringen.
Så också här.
Men dom kämpar glatt på och tycker nog snarast att jag är ett problem.
I snart åtta månader har jag arbetstränat.
Det går framåt, periodvis strålande.
Trivs som fisken i vattnet.
Vi är en härlig blandning av människor.
Alla är vi olika och har olika behov.
Vad som än händer i livet kommer jag att ha dessa
mina jobbarkompisar kvar inom mej.
Hela tiden har strävan legat på att få ett jobb.
ETT jobb ska jag ha. Inte ett gäng jobb.
Det var det där gänget som gav mej stroken.
Jag har problem att ta mej för med saker.
Att komma igång.
Det här skulle jag få hjälp med under rehabiliteringen.
Det absolut bästa för mej vore att få stanna där jag är just nu.
Men pengarna styr.
På mitt nuvarande "jobb" har jag nu ett pris: 6 cigarettpaket.
Det är vad min arbetsgivare får betala i månaden för att ha mej anställd.
Resten blir nån form av lönebidrag.
Men det finns inga pengar till anställning.
FK och AF tycker att jag ska arbetsträna på annat ställe.
För att då troligen vara gratis arbetskraft några månader.
Och sen få ett nej när vi börjar prata anställning.
Allt det här gör att huvudvärken, den härliga som orsakas av stress,
Den bär jag alltid med mej. Yrseln kommer och går.
Sömnlösheten ser jag inte längre som ett problem.
Utan som en resurs.
Tänk vad många tankar jag kan tänka i mörkret.
På natten.
Så många lösningar jag kan fundera över.
Ni anar inte!
Och hela tiden funderingar på den där väggen....
Är det dags för den nu då?
Förra gången blev det ju en stroke i stället.....
Tegelvägg....
Regelvägg....
Timmervägg....
