Märkligt!

När man skriver ett inlägg som det förra så tror man,
att det ska bli nån form av reaktion.
Hyggligt många läsare.
Men bara två kommentarer.
Jag hade väntat mej minst:
En vargkramare
En idiotförklaring

Fick varken eller,
känner mej besviken.

Vargen kommer!

I går morse siktades 4 vargar i en by
bara ett par minuters bilfärd från mej.
Kivsta heter byn.
Det skiljer ett V mellan Kivsta och Kista.
Rent principiellt tycker jag att varg ska finnas även där.
Oftast rapporteras det om nån varg som siktats på gärdet.
Gärdet är det samma som åker här på landet.
Å det vore väll en syn om det gick vargar
på Gärdet i huvudstaden!
Fast varför inte?
Ska vi ha ska dom ha!
Ett par minuters bilfärd åt andra hållet har
en fårfarmare gård.
Tror han har kanske 800 tackor.
Min bagge Stig-Helmer har jag köpt av honom.
Där kan man kalla det smörgåsbord för vargar!
Min lilla besättning håller jag inne.
Han kan inte det.
Å mina hundar får gå ut och kissa i koppel.

Det har gått åt lite hundar och får häromkring.
Man kan undra hur långt det ska gå?
Men vargar i huvudstaden och dess förorter
tycker jag absolut att vi ska ha!

Så mycket bättre!

Så mycket bättre än antidepressiva piller.
Om än lite suddiga.
Lite som jag känner mej, suddig inombords.
Hopdunkad.
Randig.

Nån stans inne i mitten anar man vår.

Vidare!

Dunkar vidare.
Ny matta, ny CD.
Ordvrängeri och trasor.
Slump att randen matchar Robban och gitarren.
Men bra, det är det!
Det blir det!

Hurra!

Det blev inget mer!
Tillbaka på ruta ett.
Chefen skyller på AF och AF på chefen.
Plus minus noll.

Tja...

Får väll vänta på bättre tider.
Sysselsätter mej på egen hand.
En del inspiration börjar återvända.

Hurra!

Åter igen NEJ då!

Mitt vältränade nej gav resultat.
Min nya rehabplats var jag bara på i två dagar.
Med värkande nacke och stela tummar meddelade jag
mitt beslut till försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Det räcker liksom nu!
Att riskera en försämring av ovan nämnda kroppsdelar.
en sjukskrivning för det. Också.
OCH jag fick medhåll!
Av bägge handläggarna.
Tidigare hade jag försäkrat mej om att få komma tillbaka.
Till min första rehabplats. Om det inte funkade.
Så långt, helt OK!
Glad i hågen gick jag då tillbaka.
För att efter en vecka bli avstängd.

Chefen har sagt sitt.
Jag får inte vara kvar.
Han tar beslut över allas huvuden.
Sätter sej över tex. AF då.
Det jag har fått reda på är att man inte får göra så här.
Gå och sen komma tillbaka.
Att det är HANS regel får stå för honom.
Att den riktiga orsaken är en annan.
Det vet både AF och jag.
Bara det att det får faktiskt chefen själv meddela.
Till mej.
Samt att jag ska ha det skriftligt.
På papper!

Å NEJ, Igen NEJ!
Jag ger mej inte nu, HELLER!

I morrn har jag nytt rehabmöte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Hela förmiddan tänker jag öva på NEJ!
Jag måste må bra.
Det är mej det gäller.

För övrigt så sa jag JA.
Men det är en annan sak!