Hurra!

Det blev inget mer!
Tillbaka på ruta ett.
Chefen skyller på AF och AF på chefen.
Plus minus noll.

Tja...

Får väll vänta på bättre tider.
Sysselsätter mej på egen hand.
En del inspiration börjar återvända.

Hurra!

Åter igen NEJ då!

Mitt vältränade nej gav resultat.
Min nya rehabplats var jag bara på i två dagar.
Med värkande nacke och stela tummar meddelade jag
mitt beslut till försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Det räcker liksom nu!
Att riskera en försämring av ovan nämnda kroppsdelar.
en sjukskrivning för det. Också.
OCH jag fick medhåll!
Av bägge handläggarna.
Tidigare hade jag försäkrat mej om att få komma tillbaka.
Till min första rehabplats. Om det inte funkade.
Så långt, helt OK!
Glad i hågen gick jag då tillbaka.
För att efter en vecka bli avstängd.

Chefen har sagt sitt.
Jag får inte vara kvar.
Han tar beslut över allas huvuden.
Sätter sej över tex. AF då.
Det jag har fått reda på är att man inte får göra så här.
Gå och sen komma tillbaka.
Att det är HANS regel får stå för honom.
Att den riktiga orsaken är en annan.
Det vet både AF och jag.
Bara det att det får faktiskt chefen själv meddela.
Till mej.
Samt att jag ska ha det skriftligt.
På papper!

Å NEJ, Igen NEJ!
Jag ger mej inte nu, HELLER!

I morrn har jag nytt rehabmöte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Hela förmiddan tänker jag öva på NEJ!
Jag måste må bra.
Det är mej det gäller.

För övrigt så sa jag JA.
Men det är en annan sak!