Att lämna lilla Sala för Rättvik, det vet alla att jag inte har så svårt för.
Ändå lättare var det den här, sista dagen i maj.
Regnet strilade ner här hemma, snålblåst och gråväder.

Aldrig, aldrig har vi haft dåligt väder i Rättvik!

Å se där,som på beställning.
På eftermiddan sken plötsligt solen på oss!

Alla nära och kära hade tagit sej upp till oss.

Äntligen den här dagen vi planerat och väntat på.

Att bli nåns fru är en häftig känsla.

Jag har gift mej, med min första kärlek. Den där killen jag var så förälskad i när vi gick på gymnasiet.
Varför det inte blev nåt då, det vet vi inte. Vi tappade helt enkelt bort varann.
Båda har vi haft långa förhållanden, jag har fyra barn, han har två.
Att vi sen träffades för sju år sen får man väll säga är ödet.
Alla dessa år vi varit ifrån varann har vi tänkt mycket på hur vi haft det på varsitt håll.
Men vi har aldrig mötts.

Allt vi känt för varann fanns kvar. Så på nåt sätt var det bara att fortsätta.
Att det inte funkade då, när vi var unga, kanhända behövde vi leva det vi levde för att kunna leva med varann nu?

På de här sju åren vi haft nu så har det varit både glädje och sorg.
Sjukdom kom till oss båda, samma vecka. Sånt vi inte kan blunda för.
Det vi lärt oss hantera och leva med.
Men ändå lurar det i bakgrunden.

Han är min bästa vän. Ett stort stöd för mej och mina barn.
Han får mej lugn, vilket jag så väl behöver.
Sen så kan vi ha väldans roligt och ett väldans allvar.
Ingenting är omöjligt för honom, det mesta kan han lösa.

Hitta sin tvillingsjäl mitt i livet är fantastiskt.
Å som i sagorna : Så levde de lyckliga i alla sina dar!