Ännu mera verklighet.

Och verkligheten är ofattbart grym.
En stor skogsbrand, den största i modern historia rasar i mitt län.
Fågelvägen är det inte särskilt långt.
Vid klart väder kan man se röken stiga mot skyn.
Från mannens balkong har vi panoramautsikt rakt emot branden.
Där har vi också syn på vännernas gård, deras skog touchas av branden.

Just idag ligger brandröken tät här hemma. Stickig och frän.
Hundarna går ut, snabbkissar å vänder in.
Helikoptrarna och vattenbombplanen hörs genom dimman.
Måtte dom ha gynnsamma förhållanden under dagen.

Många har fått gårdar nerbrunna. Skogen är borta.
Hus, ekonomibyggnader.
Hela ekobalansen rubbas, landskapsbilden kommer
för alltid att förändras.
Vägar där vi ofta åker är avspärrade.
Vi kommer att åka dom igen och få en uppfattning
ändra vår syn på omgivningarna.
Själv har jag både jord, skog och byggnader.
Är inte ens i närheten av att drabbas.
Men vet likväl hur svårt det kunnat vara.

Å det kunde ha varit jag.
Branden är troligen orsakad av en skogsmaskin
som var ute och markberedde.
Jag har ett hygge som skulle markberedas och planteras.
Troligen har mitt skogsbolag tagit beslut att inte
göra något under denna varma sommaren.
Klokt beslut.
Nu ska det utredas vem som bär ansvar för elden,
maskinföraren, skogsbolaget, vem?
Och när man kommit fram till vem, vad händer då?
Att elden rasat fritt, att man inte haft resurser till hands,
vem ansvarar för sånt?
Kommer de drabbade att kunna få hjälp och stöd att komma
tillbaka, att få ordning i sina liv igen?

Frågorna är många.
Svaren finns inte.
Än.